När jag nyligen besökte Kalmar slott ramlade jag naturligtvis över en hemsk historia som har fångvårdsanknytning.

Innan Cellfängelset i Kalmar öppnade 1852, fanns ett slottsfängelse på den gamla Vasaborgen som var inrättat i det sk fångtornet. Där förvarade man fångar av alla möjliga slag, dömda och ännu ej dömda. Det var män, kvinnor och ibland barn. Mot slutet av slottsfängelsets historia, fanns dock en särskild kvinnoavdelning.

Fångarna hissades ner genom en lucka i vaktrummets golv. Detta var den enda vägen in och ut ur fängelset. Förhållandena här nere måste ha varit fruktansvärda. Det fanns inget ljusinsläpp, möjligtvis kunde det anas ett dagsljus om man klev uppför trapporna till avträdet (nere till vänster på skissen) och såg ner i avloppsöppningen som var krökt och mynnade ut i vallgravens vatten. Detta var också det enda som påminde om en friskluftventil. Värmekälla fanns i form av en murad spis i väggen. Huruvida den räckte till att värma upp utrymmet med sina stenväggar och åtskilliga meter upp till tak, är tveksamt.

Kronan försåg inte fångarna direkt med vad som behövdes i form av mat, dryck och brasved. Däremot hade fick de en fångpeng á 2 öre per dag som de själva, via sina vakter, fick införskaffa vad de behövde i matväg, dryck, ljus och brasved. Hade de egna medel, fick också de användas.

1645 satt det 36 fångar på Kalmar slottsfängelse och det måste ha varit obeskrivligt trångt. En som skulle komma att utmärka sig kallades Ölands-Jödde. Varför han satt här har jag inte lyckats att lista ut, men med tanke på vad som skulle komma att ske, är det inte svårt att föreställa sig en fullblodspsykopat med kriminalitet som livsstil. Kanske var de målskamrater eller så fann de varandra på plats? Hur som helst var det några, med Jödde i spetsen som tycktes komma bra överens och som kom att spela rollen, som vad man idag på kriminalvårdsspråk och med en kraftig underdrift skulle benämna som negativa ledare. De flesta av dem kom, liksom Jödde, från Öland; Jakob Tysk, Samuel i Bårby, Jöns i Ormöga, Gysins dräng och Jon.

Ölands-Jödde med anhang tyckte att den mat och dryck som kunde införskaffas för de 2 örena var väl snålt tilltaget, så de började snegla åt de resterande trettios tilldelning. De kom på den briljanta iden att inrätta en domstol med Jödde som domare och Jakob Tysk och Samuel i Bårby som bisittare. Med den nyinrättade domstolen drogs de övriga trettio inför rätta. Vad de anklagas för är dolt i mörker, men domen avkunnades av Jakob Tysk och Ölands-Jödde verkställde spöstraffet på mellan tolv och tjugofyra slag med en träskyffel om de inte genast kunde betala sig fria. När inte Jödde tyckte att pryglingen gav önskad effekt, fick han en tjärtamp av Vaktmästaren (!) som var satt att bevaka fångarna. Den dömde tvingades omfamna en av de pålar som var nerslagen i backen och fungerade som sängstolpe. Med hot om att ta livet av stackaren om han rörde sig ur fläcken, gick Jödde lös med tjärtampen tills han föll ner medvetslös.

Kväll efter kväll fortsatte tjärtampen spela över de trettios ryggar. Snart försvann också möjligheten att köpa sig fri. Trots erlagd bot släpades de till sängstolpen och fick ändå känna tjärtampen gå lös över ryggen. En gammal gubbe som pressats på sitt sista öre, släpades till sängstolpen och slogs blodig. På sina bara knän vädjar han till Ölands-Jödde att skona honom.

”Jag dör, jag dör!”

”Dö för tusan djäflar, jag skall häfva dig i skylhuset!” (bårhuset) Får gubben till svar och misshandeln fortsätter. Den natten dör gubben.

Ölands-Jödde och hans gäng levde ganska gott på de pengar de pressade ur sina medfångar. De åt och drack öl som fångknektarna mot ersättning försåg dem med. De övriga som nu blev utan pengar fick heller inget att äta. När Jödde och de andra sitter och smörjer sina krås med fläsk, ost och öl, vädjar en av de utpressade om en bit att äta. Han får då en ostkant kastat till sig. Jödde flyger då vansinnig upp och skriker: ”Du skulle ha gifvit honom tusende djäflar och inte ost!” Återigen åker tjärtampen fram och Jödde misshandlar den hungrige stackarn så svårt att han nästa morgon är död.

En annan strategi som Ölands-Jödde utvecklar för att pressa de sista pengarna ur sina medfångar är att ta betalt för att värma sig en stund vid spisen eller för några timmars sömn i en bänk.

När nya fångar kastades in fängelset, drogs de genast inför rätta. Jödde behövde veta vad för brott de anklagades för och ju lindrigare och obetydligare brott de misstänktes för, desto mer prygel fick de av Jödde, några så pass att de avled.

I våra ögon är det naturligtvis häpnadsväckande att något sådant här har tillåtits fortgå. Bevakningen bör ju naturligtvis ha ingripit, men om man ska försöka ge sig på en förklaring kommer jag fram till den slutsatsen att bevakningen var djupt insyltad i en korruption utan dess like. När de själva står med händerna djupt i syltburken kan det vara riskabelt att börja nysta i oegentligheter som kan lägga de egna felstegen i dagen, dessutom var det ju lönande. Korruptionen bildade en kultur som etablerats långt innan Jödde och hans gäng drog igång sitt skräckvälde i fångtornet. Det som skedde med Jödde var att han drog pennalismen och skräckväldet ett steg längre, men det var inget nytt och ingen artskillnad, endast en gradskillnad mot tidigare. Korruptionen var spridd från den enklaste vaktknekt till slottets höga ämbetsmän. Mot en smärre avgift stals det ur matförråden med ämbetsmännens goda minne och Vaktmästaren sålde varorna till fångarna och förutsättningen var den gode kunden Jödde som nu var stadd i kassan. Att i det läget agera visselblåsare och inte ens veta vilka som skulle bry sig eller ännu värre vilka som skulle känna sig hotade av en upprullad korruptionshärva, kunde vara riskabelt. Alla utom de utsatta och kronan tjänade sig en hacka på de utpressade penningarna. Att fångar fick sätta livet till kan naturligtvis inte ha varit bra men de som förstod vad som skedde i tornet var för djupt insyltade i ekonomiska transaktioner för att kunna göra något åt det. Ölands-Jöddes fall skulle bli också deras om Jödde pratade vid en rannsakning. Dödsfallen hoppades man kunna passera som det svinn av människoliv som alltid skett i fånghålorna.

Efter ett års terror och åtta mord, avslöjas till slut oegentligheterna och säkert är det att många huvuden fick rulla efter det.

Källa: Sveriges Fängelser och Fångvård Från äldre tider till våra dagar (s.122-125) av Siegfried Wieselgren

Major Axel Wilhelm Hjalmar Waldemar Wollin erhöll 1874 löjtnantgraden vid Marininfanteriet i Karlskrona. 1883 blev han bevakningsbefälhavare vid Centralfängelset i Karlskrona. Via direktörstjänst på tvångsarbetsanstalten Svartsjö tillträde han 1903 direktörsposten på Långholmens Centralfängelse. Det intilliggande Kronohäktet hade fortfarande sin egen administration med tillhörande direktör.

Innan den sk direktörsvillan byggdes, bodde direktören, också Wollin, med familj i lägenhet i den gamla malmgården Alstavik. Där är idag konferenslokaler.

Banden mellan fångvård och militären var fortfarande starka trots att den formella skilsmässan genomfördes redan ett par decennier före förra sekelskiftet. Wollin var den siste av Långholmens direktörer med militära meriter. Hans bakgrund som militär tycks ha varit viktig för honom. Han ville inte tituleras som ”Direktör”, utan det var hans militära grad, ”Major”, som var det enda rätta. Trots att Wollin sedan länge tjänstgjorde civilt i ett civilt ämbete, fortsatte han att bära militär uniform med militära gradbeteckningar. Han var nu inte ensam i Fångvårdens högre hierarki om att vårda och framhäva sin militära bakgrund. Så pass vanligt tycks det ha varit att lantförsvarsdepartementet såg sig tvungen att skriva till Fångvårdsstyrelsen och påpeka det olämpliga i att f.d officerare fortsatte att begagna sig av sitt gamla regementes uniform med tillhörande gradbeteckningar. Också pressen uppmärksammade det otillåtna klädskicket. Handelstidningen skrev 1907

”Det ser verkligen lustigt ut att dessa tjänstemän, i full gala, uppträda bland straffångarna, dessa klädda antingen i grått vadmal eller buldan, och jag har till och med vid flera tillfällen sett fängelsedirektör, som var major i arme’n och kommendant för dåvarande yttre militärbevakning, vid mönstring inom fängelset visa sig i kommendantsuniform med plym å hatten i de svenska färgerna”

Amaltheamannen Rosberg beskriver Wollins regi på Långholmen som ett skräckvälde för både fångar och personal. Nu fanns det, minst sagt, ingen som helst sympati mellan dessa båda och deras världsbild var nog så olika som det bara är möjligt. Det påverkar utan tvekan omdömet. Att som fånge försöka hävda sin lagvigda rätt att anmäla missförhållanden och övergrepp till Justitieombudsmannen (JO) kunde vara svårt. Rosberg menar att Wollin utan vidare hämningar som rutin lät sådana handlingar hamna i papperskorgen innan de nådde rätt adress. Att en av Rosbergs egna anmälan mot Wollin om misshandel nådde JO, berodde på att övergreppet och anmälan blivit känt utanför fängelsets murar och svårligen kunde tystas ner. Man hade under visitation funnit förbjuden socialistisk litteratur hos Rosberg. Wollin avkunnar genast sin dom om 30 dygn straffcell utan sysselsättning, varav de sista åtta med hårt nattläger. Rosberg svarar med hot om matstrejk. ”Försök du. Vi ska nog mata dig.” får han till svar av Wollin. När Rosberg på Wollins order ska beläggas med handfängsel, vägrar han. Man bryter ner honom på golvet och där uppmanar Wollin Vaktkonstaplarna att ”gå efter en batong och låt honom smaka den”. Så sker och Rosberg förs mörbultad till den sk järnburen för särskild bestraffning. Av den nämnda anmälan blir det intet då Wollin och samtliga närvarande Vaktkonstaplar nekar till händelsen.

En gammal fånge med långt framskriden lungsot hade skrivit till Kungen och begärt nåd då han önskade få dö i frihet. Wollin kommer ursinnig in hans cell: ”Skall du nu ockra på din sjukdom och begära nåd, du som är en sådan usling och har sån snygg meritförteckning!” Det framgår inte av historien om fången fick nåd eller om ens skrivelsen lämnade Långholmen.

Då det 1914 blev känt att Wollin skulle gå i pension, sägs det att det utbröt jubel från källare till tak. I köket slogs glädjevirvlar på kastruller och i gemensamhetskorridorerna på blecktallrikar. Inte ens hot om straff kunde få fångarna att lugna sig.

Ända in på 1950-talet levde historier och skrönor om Wollins regi bland gammal fångvårdspersonal på Långholmen.

Här försöker jag gestalta hur det första mötet mellan min huvudkaraktär, extra Vaktkonstapel Ehrling Lind och Wollin går till:

”Utanför dörren som han snart ska träda in genom står ett par stolar efter väggen. Det är rent och snyggt, inte ett sandkorn syns på det blänkande stengolvet. Invid dörren sitter en liten skylt med texten ”Direktör Wollin”.

Till slut bryts tystnaden av en kraftig stämma inifrån dörren ”Kliv på!”

Ehrling tar mössan i handen, öppnar dörren och kliver in. Vid ett stort och välordnat skrivbord sitter en välklippt och välklädd man i sextio-årsåldern. Mustascherna är välansade och uniformen med stödkrage bärs med stor värdighet. Hans hållning är rak och stolt.

”God dag, mitt namn är Ehrling Lind och jag…” hinner Ehrling säga innan han avbryts.

Direktör Wollin blir högröd i ansiktet och ryter ”Det var det fräckaste! Vet Ni inte hut, karl? Gack nu genast ut härifrån och gör en reglementsenlig anmälan för er Major!”

Förvånad och förvirrad går Ehrling ut igen. Han drar sig tillminnes hur turerna under rekryten skulle dras och bestämmer sig för att chansa på att det är så han förväntas göra. Han knackar åter igen på. Väl inne igen går han upp i en stram givakt och säger ”Direktör, Ehrling Lind anmäler sig för tjänstgöring!”

Wollin stelnar till och spänner ögonen i Ehrling. Långsamt och lågt säger han :

”Jag är Major Wollin. Ni ska tilltala mig Major.” Majoren, tillika Fängelsedirektören granskar Ehrling en god stund innan han öppnar munnen ”Lediga!” Ehrling får slappna av, men ombeds inte att sitta.

Wollin förblir tyst en stund medan han fortsätter att granska sin nye rekryt. Efter en god stund, som känns som en hel evighet, öppnar han åter igen munnen och säger långsamt:

”Så, Lind hyser förhoppning om att få tjänstgöra som extra Vaktkonstapel.”

”Ja, Major!” Svarar Ehrling.

”Vi får väl se hur det blir med den saken.” Säger Major Wollin mer för sig själv än till Ehrling. Han fortsätter:

”Ni är väl införstådd med att detta inte är någon kindergarden och att fångarna här inte är några dunungar?”

”Ja, Major! Det förstår jag.”

”Här sitter de råaste sällar från bottenskrapet av vårt samhälle. Det är vår uppgift att med fast hand föra in dem på den smala vägen och göra dem till goda samhällsmedborgare. Nåja, i vart fall ska de hållas bakom lås och bom så att hyggligt folk kan känna sig trygga.” Wollin blir eftertänksam en stund och fortsätter:

” Lind får gå med en erfaren Vaktkonstapel ett par dagar innan vi bestämmer oss för en fortsättning. Utgå!””

Plötsligt slås fängelsets tystnad sönder. Vid en cell på nedre botten flyger den flaggliknande plåtskylten ut med stor kraft och en omisskännlig smäll uppstår.
”Det är den nye n:o 222 som vill något” viskar Karlsson ”Han får vänta, annars förväntar han sig snart hotellservice och det blir ett jäkla flaggande.”
Ehrling nickar som om han förstod.
Efter en stund går de ner till nedre botten och Karlsson försöker genom dörren fråga n:o 222 vad han vill. Det visar sig vara omöjligt att kommunicera på det sättet. Dels beror det på det nödvändiga med att inte bryta fängelsets tystnad mer än nödvändigt, men också på att n:o 222 är mycket otydlig. Karlsson skickar iväg Ehrling att hämta Sergeanten Lundin som bör vara med vid en öppning för den här fången. 
Karlsson och den lille klene konstapeln, Viking Andersson, utrustar sig med varsin gummibatong och ställer sig vid Sergeanten som först lyssnar vid dörren och kikar i gluggen innan han försiktigt smyger in nyckeln i låset för att snabbt och bestämt låsa upp. Ehrling får nöja sig med betraktarens roll. Sen sker allting fort och dörren är plötsligt uppställd på glänt och låst i det läget med kyrkhaken. Med denna halvmeterslånga järnhake låses dörren fast i ett halvöppet läge och lämnar en dörrspringa på ca 15 cm. Nu slipper man faran att få en utrusande fånge och han har ingen möjlighet att måtta sparkar och slag mot dem. Men hur gick det till?
”Vad vill 222?. Han har flaggat.” Undrar Sergeanten med låg men myndig röst.
Den store fången sitter på sin brits och river sig på magen. Han tittar storögd mot dem och mumlar något till svar. Sergeanten uppmanar honom att vara tydlig. Fången reser sig och går fram till dörröppningen. Sergeanten signalerar till Karlsson att ta spjärn mot dörren utifall ett utfall mot dörren kommer och kyrkhaken skulle ge vika för den store fången. N:o 222 tar ett djupt andetag och spänner ansiktsmusklerna i en grimasch. När utandningen kommer efter något som tycks vara en evighet, säger han:  
”Jag är snäll nu och vill åka hem.”

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7220001

Det finns nu en majoritet i riksdagen för att slopa ”straffrabatten” för unga vuxna. Som det är nu särbehandlas 18-2O-åringar genom att man helst undviker frihetsberövande straff för dem, men om det ges, får de nedsatt fängelsestraff enligt en fallande skala för de yngre. Advokatsamfundet och BRÅ har, inte oväntat motsatt sig borttagandet av detta. Man menar att så unga människor inte har samma konskekvenstankeförmåga som fullvuxna. Många av dessa kommer också i fullvuxen ålder att välja den smala vägen när väl deras hjärnor utvecklats klart och de kriminella handlingarna blir en smutsig parantes i deras historia. Andra fortsätter bevisligen på den breda vägen. Under den här perioden av utvecklingen är man väldigt påverkbar, på gott och ont.

Nu förhåller det sig emellertid så att en annan mycket tung instans också gett sig in i debatten om straffrabattens vara eller icke vara, nämligen SÄPO. De problematiserar debatten genom att kasta in radikaliserings- och terroristkortet! De menar att fängelsestraffet för många varit den utlösande faktorn för religiöst radikaliserande och våldsbejakande. Deras omogna hjärnor har varit ett lätt offer för påverkan av medfångar med ont uppsåt. SÄPO vädjar till våra beslutsfattare till eftertanke.

I den andra vågskålen får vi lägga att den miljö från vilken den här kategorin brottslingar är sprungen, ingalunda alltid är idealisk ur brottspreventiv synpunkt. De lever ofta ett destruktivt liv i våra förorter med ideal som inte är förenligt med resten av samhället. Att låta dem gå kvar i den miljö som en gång ledde dem fel istället för att låsa in dem på anstalt, där de trots allt är förhindrade att begå nya brott men riskerar att utveckla sin kriminalitet mot bla våldsbejakande extremism, känns som att välja mellan pest och kolera.

Diskussionen att fängelsemiljö med kontakt med likasinnade kan vara förödande, känner vi igen från resonemanget inför fängelsereformen på 1840-talet. Då löste man det med cellfängelse och isolering. Effekten att isolera den kriminella smittan uppnåddes säkert under celltiden, men som jag skrev i inslaget om Centralfängelset å Långholmen så tillkommer annat.

Det tycks vara så att hur man än vänder sig, så har man arslet bak!

Att straffa lättja med förlust av arbete…

Till beslutsfattarens försvar får betonas att straffet kompletteras med förlust av sängkläder. Tanken kan vara att längtan efter sängkläder smittar av sig på längtan efter arbete och som genom ett trollslag blir den late botad. Vem vet? Kanske kommer han till och med ”bättre ut” efter detta?

Den 21 september 1906 rapporteras straffånge No 173 Dreager för falskeligt beteende.
Närvarande vid förhöret, förutom No 173 Dreager själv är: Bevakningsbefälhavare underlöjtnant Wijk, tf underofficer Hurtig och Vaktkonstapel No 3 Borg.
I korthet har det gått till på det sättet att No 173 Dreager har klagat på att hans grötportion varit alldeles för blaskig. De 13 oktober hålls förhör med No 173. 
Tf sergeant Hurtig hävdar med emfas att det icke gått till såsom No 173 hävdar. Det är snarare så att No 173 snabbt har satt i sig en stor del av gröten och sen hällt vatten i det som var kvar och fått den blaskig. Syftet har naturligtvis varit att klaga i onödan.
Så har det inte gått till menar No 173. Gröten var för tunn!
Direktören Major Wollin går efter moget övervägande till beslut. Naturligtvis vägs det in att No 173 tidigare uppträtt falskt och lögnaktigt och har för vana att klaga på allt och alla. Det blir som följer:
”För falskeligt beteende i afsikt att kunna anföra klagomål mot proviant ådömes straffången. No 173 Dreager 30 dygns ljus cell utan arbete, skolande bestraffningen börja den 14 dennes kl 6 f.m samt sluta den 13. nästkommande november vid samma tid.
Som ofvan
A.Wollin”

1908 pågick strejker och lockouter runtom i landets hamnar. Striden stod om bättre arbetsvillkor och löner för hamnarbetarna. Arbetsgivarna hanterade det hela genom att sätta in strejkbrytare från när och fjärran. Det var just sådana strejkbrytare, importerade från England, som inkvarterades på logementsbåten Amalthea i Malmös hamn. Upprördheten bland arbetarna över strejkbryteriet var stor och stämningen mycket laddad. Vid ett tillfälle sköt de engelska strejkbrytarna ombord på Amalthea mot protesterande arbetare i hamnen. Endast med försynens hjälp kom ingen till skada. Kulor borrade sig in i en godsvagn alldeles i närheten av arbetarna. Inte blev stämningen bättre av att förundersökningen av skjutningen lades ner och förövarna gick fria.

Tre ungsocialister, Anton Nilsson, Algot Rosberg och Alfred Stern, tar saken i egna händer och planerar ett attentat för att skrämma strejkbrytarna. En sen kväll ror Anton Nilsson tyst ut till Amalthea med en bomb gjord av stulen dynamit. Han apterar den på båten och ror fort därifrån. Till följd av explosionen dör en engelsman och ett tjugotal skadas. Strejkbrytarna blir enligt plan också så pass skrämda att de avbryter sina arbeten i hamnen och återvänder till England.

Trion bakom bomben avslöjas, fängslas och döms. Anton Nilsson och Algot Rosberg döms till döden medan Alfred Stern döms till livstids straffarbete. I högre instans omvandlas Rosbergs dom till livstids straffarbete men Nilssons dödsdom kvarstår.

Transporten från Karlskrona till Stockholm av Rosberg och Stern blir dramatisk. Nilsson blir tillsvidare kvar i Karlskrona och förs först efter HM Konungens benådning och omvandling av dödsstraffet till livstids straffarbete, till Långholmens Centralfängelse. Rosberg och Stern förs med tåg och fritagningsrisken anses vara stor. Det är många som sympatiserar med Amaltheamännen och deras sak. Inte är det svårt att förstå den press som de båda fångförarna står under vid den långa färden upp till Stockholm och Långholmen. I Linköping där övernattning ska ske, upptäcks att Rosbergs kedjor sågats av under färden, men han övermannas innan han hinner avvika.

När de väl kommer till Stockholm och Långholmen mottas de personligen av Direktör Wollin som inte hyser några sympatier för dessa socialister ”som dragit nesa och skam över hela vårt kära fosterland”. (Ordres-journal 1906-1910)

Som grädde på moset hittas en sågklinga i en brödlimpa som Rosberg medfört som färdkost. Följden därav blir en disciplinär bestraffning som kommer att ge återverkningar på Rosbergs hälsa. Han döms till trettio dagars ljus cell utan arbete, varav de sista åtta ska avtjänas med hårt nattläger, dvs utan säng och sängkläder. Rosberg skriver själv i ”Amalthea” om de sista åtta dygnen:

”Kylan i cellen var så intensiv, att vattnet i fönsterkoppen frös. Rutorna voro självfallet belagda med ett tjockt lager is. Att under sådana förhållanden tillbringa åtta nätter på ett kallt, bart golv, skall det till mer än vanlig tur till att undgå förkylning och sjukdom. Jag fick också svårartade hostanfall med blodblandad upphostning. Vid ett tillfälle kom hostan så hastigt på, att blodet sprutade ut över golvet.”

Rosberg kom att straffas flera gånger under sin tid på Långholmen. Han tycks ha varit av en mer stursk natur än sina medbrottslingar.

Nedan syns ett förhörsprotokoll från 1912 där Rosberg uppträtt opassande mot Vaktkonstapel. Han döms av Wollin till ”femton dagar att hållas i enrum med förlust av sysselsättning, däraf hårt nattläger under 3 dagar.” Notera vem som är närvarande vid förhöret!

(Långholmens Centralfängelse allmänna förhörsprotokoll 1911-1918)

Delar av arbetarrörelsen hyste starka sympatier för dessa tre och deras brott. Många pratade redan innan dådet i Malmö om en socialistisk revolution. Nu kunde man dessutom kanalisera denna ilska genom dessa tre martyrer. Det har till och med spekulerats om det var för att slippa den starka symbol som en halshuggen martyr skulle utgöra, som Regeringen och Konungen slutligen benådade Nilsson. Det kunde ha utgjort gnistan till revolution!

Något som vore intressant att veta är hur pass bevakningspersonalen hade sympatier för dem och om det påverkade deras arbete. Att Direktören själv avskydde dem råder det inga tvivel om men den lägre bevakningspersonalen var ju själva sprungna ur arbetarklassen. De har helt nyligen själva organiserat sig fackligt för att göra något åt sina usla arbetsvillkor (mer om det senare). Amaltheamännen själva antyder i sina respektive böcker att sympatier fanns. De ska bland annat ha blivit erbjudna flykthjälp. Men som jag skrivit tidigare måste sådant tas med en nypa salt… men man vet inte. Sådant har hänt också senare!

För att något återknyta till min krystade röda tråd med tf Sergeant Hurtig så omnämns han som ”Wollins betrodde dräng Hurtig (även Futtig kallad).” av Rosberg i ”Amalthea”.

1917 satt Anton Nilsson på fängelset i Härnösand. Den 1 maj tågade 10000 arbetare mot fängelset och man fruktade en fritagning av Nilsson. Emellertid var fängelsets ledning förberedd och hade kallat in militär för skydd av fängelset. Vaktkonstaplar och militär bemannade murarna med kulsprutor. De sägs också ha haft order om att skjuta Nilsson om en fritagning var på väg att lyckas. Lyckligtvis skingrades så småningom demonstranterna och återvände hem.

Samma år i oktober tillträde den nya regeringen med bla Hjalmar Branting som benådade Amaltheamännen.

Den dödsdömde Anton Nilsson fick ett långt och händelserikt liv. Han tog flyglicens och deltog som pilot i ryska revolutionen där han träffade Lenin, Stalin och Trotskij.

1982 revs Långholmens Centralfängelse och när grävskoporna höll på som bäst, står Anton Nilsson i byggdammet och pekar med käppen och låter sig fotograferas för en av våra stora dagstidningar.

1989 dör Anton Nilsson, 101 år gammal.

Rosberg dör 1939 och Stern 1966.

Den uppmärksamme har nog vid det här laget lagt märke till att focus för mig inte ligger hos ”de grå”, fångarna, utan ”de blå”, bevakningspersonalen ”. Det är inte så att de grå är ointressanta på något sätt. De är ju dessutom en förutsättning för de blås existensberättigande. De blå har endast undantagsvis lämnat några vittnesmål om sitt yrkesutövande och har därmed förblivit statister i sin egen historieskrivning. Undantaget som bekräftar regeln om frånvaron av bevakningspersonalens vittnesmål står att finna i Staffan Rudstedts bok ”I Fängelset”. Där redogör Vaktkonstapel Hassborn själv för arbetet vid Långholmens Centralfängelse från 1918 till 1949.

Tjänstemän högre upp i hierarkin har med fågelperspektivet beskrivit fångvården, men från ”golvet” är vittnesmålen få. Till och med fångarna har genom tiderna lämnat mer litterära avtryck. Skälet till det är sannolikt att utbildningsnivån hos de blå har varit låg samtidigt som det säkert förekommit en del självförakt och en känsla av att ingen intresserar sig för deras situation och arbete. På detta sätt har de grås litterära beskrivningar av fångvårdspersonalen fått vara allenarådande. Än idag råder detta förhållande. ”Kändistjyvar” brer ut sig i text och beskriver och förhärligar sina brottsliga bedrifter både innanför och utanför murarna. Fångvårdaren beskrivs ofta som dum, elak och korrupt.

Med tanke på hur svåra fångvårdarens uppgifter kan vara är det märkligt att yrkesstoltheten inte har varit större (om jag nu tolkat utevaron av bristen på egna skildringar på rätt sätt). Fångvårdaren sätts dag ut och dag in att hantera de svåraste förbrytare med en uppsjö av sociala och mentala handikapp. Hans främsta redskap är hans eget förstånd, munvighet och fysik. (Fängelsmuseet, Gävle)

Jag är tacksam för att en del fångar skrivit ner sina upplevelser bakom galler. Med lite eftertänksamhet, kompletterande källor ojch en stor nypa salt, kan man ändå utläsa en del av det som sannolikt är de riktiga förhållandena. Viktiga källor för tiden runt 1910 har varit de böcker som de sk Amaltheamännen, (Anton Nilsson, Alfred Stern och Algot Rosberg) skrev efter frigivning. Det kommer mer om dessa figurer som dessutom fick träffa vår numer bekante tf Sergeant Hurtig.

(”Amalthea av Algot Rosberg och ”Dömd till döden för Amalthea” av Anton Nilsson)

Var jobbade då Sergeant Hurtig?

Centralfängelset stod klart 1880 och byggdes enligt tidens två dominerande och konkurrerande fängelseprinciper, Auburn och Philadelphia, i ett och samma byggnadskomplex. Fängelset bestod av en administrativ byggnad med kontor, men också en kyrka. Innanför denna första del kom man in i centralhallen. Den var halvcirkelformad och öppen från nedre till tredje våningen eller ”botten” som man sa.(Bild från Gunnar Rudstedts ”Långholmen” s.233)

Utifrån den strålar fyra flyglar som en solfjäder. De främsta flyglarna i en rät linje innehöll de sk nattcellerna, Auburnsystemet. De fångar som bodde här skulle dagtid arbeta gemensamt, men under tystnad.

De två mittersta flyglarna, dagcellerna, organiserades efter Philadelphiasystemet, viket var det rådande på landets fängelser. Fångens inträde i fängelset började här. Tanken var att han under nästan total isolering skulle tänka över sin situation och ångra sina brott. Uppbyggliga samtal skedde med prästen och fången hade tillgång till tre böcker; Bibeln, psalmboken och Andaktsbok för fångar (senare ”I ensamma stunder”). (Flygbild från 1963. Byggnaden längst ner till höger fanns ännu inte under Sergeant Hurtigs tid.)

Under den tid som jag studerat, runt 1910, skulle fången isoleras i ensamcell de första tre åren, eller om straffet var kortare, tills han frigavs. Tiden för ensamcell har varierat över tid och avskaffades slutligen som obligatorisk del av verkställigheten 1946.

Det är lätt att förfasas över att man utsatte människor för en regelmässig isolering för så lång tid. Många tog också skada av det. Så pass vanliga var isoleringsskadorna att de till och med fick ett namn, ”cellflugan”. Nu gjordes inte det här främst för att vara elak, även om vedergällningstanken och avskräckninseffekten också fanns med. Sätter man det i perspektiv till hur förhållandena såg ut innan cellfängelsesystemet byggdes ut, får man en mer sammansatt bild. Vid Mitten av 1800-talet när cellstraffet infördes, sågs det som nytänkande då man i färskt minne hade kroppstraff, tortyr och dödsstraff i olika former och för en uppsjö brott. De som dömdes till fängelse, trängdes om nätterna ihop i sovkaserner där den starkes rätt rådde. Våld och övergrepp var legio. Hygienen var usel och smittor fick lätt fäste. Lungsoten eller TBC utgjorde ett stort problem. Men smittan bestod inte enbart av bakterier och virus, utan också i form av dåligt inflytande över varandra. Kontakter knöts och idéer och tips om nya brott bytte ägare. Med det nya ensamcellsystemet kom man också tillrätta med mycket av de problem som man såg. En intressant iakttagelse man kan göra är att läsa Jan Fridegårds ”Jag Lars Hård”. Huvudpersonen Lars Hård får sitta på Långholmens Centralfängelse. Den boken är delvis självbiografisk då Fridegård själv 1918 avtjänade åtta månader där i isolering i ensamcell. Det finns i boken ingen ”kåkjargong” eller någon speciell ”slang” i texten. Min tolkning av detta är att han pga isoleringen från mer brottsbelastade och erfarna ”kåkfarare” inte heller besmittats av deras levnadssätt och inställning till tillvaron. Det yttersta symptomet på om det skett, är att han hade kunnat redogöra för jargong och slang, men han fick aldrig den kontakten!

Porträtt från Långholmens museum

Otto Hurtig föddes som Karlsson 1869 i Håbo församling utanför Göteborg. Innan han tog anställning hos Kungliga Fångvården 1898, var han brandsoldat. Den första anställningen som Vaktkonstapel var vid Centralfängelset i Nya Varvet i Göteborg, sen tvångsarbetsanstalten vid Nya Varvet.

1902 förordnades han till Vaktkonstapel på Långholmens Centralfängelse och sedan 1905 t.f underofficer, Sergeant.

Otto Hurtig tycks ha haft ambitioner om en karriär, men han blev aldrig mer just tillförordnad underofficer eller som det efter 1911 års reform kom att heta, t.f Överkonstapel. Hans ordinarie titel stannade vid ”förste Vaktkonstapel”.

Den uteblivna karriären tog Hurtig så hårt att han efter att återigen blivit nekad befordran, sköt sig själv på Långholmens mur 1931.

(Källor: Långholmens museum och Centralfängelset Långholmens Liggare rörande befattningshavare: Rullor över bevakningen 1910 D II b: 3)