Problembeskrivning utan lösning

Lite föraktfullt har förståsigpåare kommenterat oron över risken för kriminell smitta på våra fängelser. Det har inte legat i linje med politiken och filosofin om rehabilitering av kriminella. Avsevärd tid måste läggas till det gamla cellfängelserna med sitt stelbenta och inhumana reglemente, för att kunna sortera ut och i någon mån se fördelarna som trots allt fanns och som skulle kunna återanvändas som jag beskriver i mitt tidigare inlägg.

Lyssna på P1 Konflikt. Problembeskrivningen finns, men lösningen är ännu inte där.. https://sverigesradio.se/avsnitt/1802624

Nyordning på anstalt

Birgittaeken vid Hall

Vi måste göra något åt gäng- och organiserad kriminalitet. Den förpestar tillvaron för oss alla, men framförallt för de som bor i de mest utsatta områdena. Det finns många som tycker sig sitta på en patentlösning om hur det ska gå till och kanske finns det dellösningar i den flora som torgförs från vänster till höger? Det som hörs mest och som antas vara det som kan locka väljare, är hårdare straff.

Sådan politik får direkta följder i fängelsevärlden. Det är ofta en destruktiv miljö som motverkar sitt syfte trots Kriminalvårdens måtto om ”bättre ut”. Hur god viljan än är utgör själva tillvaron på våra anstalter en svårighet. Vi sätter ihop ett större antal testosteronstinna intagna som sällan ser någon annan väg än att anpassa sig till gruppens rådande norm som ofta är en tillspetsad version av den kriminella identitet som de har på utsidan. Passar du inte in här och ställer upp på det oskrivna regelverket, kan du råka mycket illa ut om du inte lyckas begära och få beviljad förflyttning till isoleringen. Att vara ute ”på banan”, dvs på en större gemensamhetsavdelning, innebär att inte ha någon vidare eller helst ingen kontakt med personalen som inte är av ren praktisk natur som att få sin medicin eller blankett för ansökan av något. Ofta räcker det inte att passivt förhålla sig till rådande norm. För att visa att du är pålitlig och slippa få en slipad tandborste i magen eller en stekpanna i bakhuvudet, bör du ligga i framkant och visa dig villig att driva normen. Du bör vara uppkäftig och du skall ta ställning för dina medfångar mot personalen, oavsett vad det handlar om. Du kan bli ombedd att gömma något otillåtet eller delta i en misshandel och ska då ställa upp. Social kompetens i form av att snacka om brott, att raljera om sig själv och andra är en tillgång som visar hur pålitlig du är. Att på dessa sätt skaffa dig pluspoäng kan vara livsviktigt för att undvika att det börjar pratas bakom din rygg om både sånt du gjort och misstänks ha kunnat gjort. Det kan leda till att du blir nästa offer.

Denna tillvaro där det i stort sett krävs av dig att ligga i framkant och vara lite värre för att ha styrfart genom de grynnor som förr eller senare dyker upp, motverkar syftet med den kriminalvård som vi är satta att bedriva. Det blir svårt att komma ”bättre ut” om det sociala utbytet i stort sett sker med andra genomkriminella som alla tyngs av normen av att visa sig lite värre än sin omgivning och också än sig själva.

Ibland när någon av dessa ”tuffingar” av någon anledning som permission eller transport, blir ensam med personal, kan man få se en makalös förvandling. Masken släpper och han kan börja kommunicera eller gör åtminstone några ärliga försök. När transportbilen sen återvänder in genom anstaltens grindar, hårdnar han igen. Han svarar knappt längre på tilltal och gångstilen blir åter stel och spänd. Snart sitter han runt bordet med de andra; ljuger, raljerar, pratar brott, tjuvröker och hatar samhället och kåken.

Körport Anstalten Kalmar

Det finns också mindre avdelningar om sju till femton platser som har diverse olika inriktningar. Där kan klimatet vara en annan mellan personal och intagna. Där kan personal gå in utan att det varnas om ”plit i korridoren”. Det går att samtala, dra en biljard eller bordtennis utan att det väcker ilska.

Titt som tätt dyker det också här upp element som vill införa samma ordning som ute på banan, men inte sällan stöter de på patrull där de får förklarat för sig att man inte vill ha det så. Man vill kunna avtjäna sitt straff utan att ständigt behöva se vad som sker bakom ryggen och slippa leva upp till den stenhårda och kompromisslösa bilden av gangster. Personalen har genom sin närvaro på dessa små avdelningar en bättre koll på händelseutvecklingen och kan ofta bryta oönskat beteende i tid genom uppsträckande samtal eller en regelrätt förflyttning. Förutsättningarna för en positiv påverkan finns.

I min vision om en bättre fungerande kriminalvård, finns inte ”banan”, den stora avdelningen. I den mån det finns gemensamhetsavdelningar, så är de små om maximalt sju platser.

Att sitta enskilt ska heller inte utgöra ett undantag, i synnerhet som vi inte kan garantera den intagnes säkerhet. Vill man sitta enskilt av någon anledning, så ska det tillmötesgås. Idag räcker det inte som ursäkt att man inte vill ingå i det asociala sammanhang som jag beskriver ovan eller en mer subtil känsla av hot. Det räcker inte att du är rädd och misstänker att det finns fiender på ”banan”. Dock finns det en väg som inte är ovanlig som används för att få sin vilja igenom. Man kan skada sig själv, hota om fysiskt våld mot personal eller medintagna, ”spela över” genom att slå sin cell sönder och samman eller bara nöja sig med att kasta en TV i golvet. Då hamnar du på isoleringen som du ville. Så ska det inte behöva vara.

En annan kategori som i min vision borde sitta enskilt är de som trots de små avdelningarnas fördelar med en lämpligare påverkansmiljö, de utgör ett ständigt ordningsproblem eller som påverkar den psykosociala miljön negativt.

Med enskildhet menar jag nu inte nödvändigtvis en steril isoleringscell. Den kan gott inredas humant med TV. De nya avdelningarna som nu byggs förses också med toalett och dusch. Det handlar ju inte om att plåga dem, utan att plocka bort dem så att de inte kan påverka sina medintagna och sig själva på det negativa sätt som får dem att bli onåbara för påverkan.

Celldörr med observationsglugg från cellfängelset i Västervik.

Det finns faror med isolering och jag propagerar inte för en återgång till det gamla systemet med cellfängelse, men man måste väga farorna i den asociala miljön som uppstår i det nuvarande alternativet.

För att motverka isoleringskador ska olika åtgärder sättas in. Det kan handla om behandlingsprogram, terapiarbete eller en stunds vistelse med personal. När det anses lämpligt kan det ordnas sk samsittning med en annan intagen och så småningom kanske ut i den mindre gemenskapen.

Ett stort problem idag är den stora personalomsättningen. Enligt min mening beror den till stor del på att den psykosociala arbetsmiljön inte är bra. Överfallslarm går flera gånger i veckan på grund av hot och våld. Detta ska hanteras av en personalgrupp som till stor del är relativt nyanställd och oerfaren. För att komma tillrätta med det måste vi förmå personal att stanna och inte bara nöja oss med att sätta in en ännu nyare.

Med mindre intagnagrupper blir arbetsmiljön bättre och personal dristar sig förhoppningsvis till att stanna längre. Kanske kan det bli som när jag var ny på 80- och 90-talen, att det bildas en stomme av erfaren personal på avdelningarna för nya att luta sig mot?

Kebabpizza mm

Det är lätt att ironisera och göra sig lustig över att man går med på gisslantagarnas krav om tjugo kebabpizzor för att släppa en gisslan. ”De ska inte ha ett skit!”, ”Vi är för veka mot brottslingar i det här jävla landet!” osv. Vi får inte glömma att det trots allt är ett billigt pris för att få ut en gisslan ur en livsfarlig situation.

Nu vet vi ännu inte vad som hänt mer i detalj, men illdådet tycks inte ha varit särskilt genomtänkt. Snarare luktar det bristande impulskontroll och stundens ingivelse lång väg. Om det skvallrar gisslantagarnas krav om en flykthelikopter ena sekunden och tjugo pizzor den andra om det ogenomtänkta i handlingen.

Den här typen av intagna har blivit allt vanligare under årens lopp. Många av dem skulle dessutom innan psykreformen på 90-talet ha hamnat inom psykiatrin. Men nu är det upp till Kriminalvården att hantera dem. Lägg därtill att allt fler ska låsas in i våra redan överfulla fängelser! Det är inte märkligt att överfallslarmet går flera gånger i veckan, ibland flera per dag. Det brukar handla om sådant som vägran att följa vårdares direktiv, hot om våld mot personal och medintagen, misshandel eller självskada.

Arbetsbördan för oss som jobbar klientnära blir större och större, vilket sätter fart på personalomsättningen. Färre och färre med någon större erfarenhet blir kvar och bördan för de som jobbat ett tag blir allt större. Naturligtvis söker sig då också de sig bort till andra yrken eller till tjänster som inte har de ständiga klientnära uppgifterna. Med detta som vardag är det svårt att se något slut på den nedåtgående spiral i personalomsättningen utgör.

Denna text blev inte särskilt strukturerad, men den är skriven ur pur frustration baserad på gårdagens gisslandrama på Hällbyanstalten och den situation som byggts upp under lång tid.

Källarresa på Nyköpingskåken

Idag hade jag förmånen att få studera Nyköpings gamla cellfängelse. Det byggdes 1862 och stängdes som Kriminalvårdsanstalt 1985. Det har ju gått några år sedan dess och blivit bostäder, men det är anmärkningsvärt hur lite som gjorts för att ta tillvara kåken för sitt nya ändamål. De tre bottnarna med celler är i stort intakt där cellerna används som förråd till de boende i administrationsdelen.

Celldörr på andra botten där till och med cellklottret finns kvar.

Naturligtvis var jag tvungen att göra en ”källarresa”. Små, mörka utrymmen under valven är i stort sett intakta och det är lätt att föreställa sig hur det kan ha tett sig när det fördes ner en trilskande fånge till dårcellerna.

Tack för visningen Jögge

Svenskt rekord i inkapacitering?

Det sägs att Wilhelm Lundgren innehar det sorgliga rekordet att ha avtjänat 50 år på anstalt. Spontant känns det sorgligt och bedrövligt så till den milda grad att man lockas att tro att sådana verkställigheter tillhör historien. Lundgren frigavs 1901 från Långholmens Centralfängelse.

Det är möjligt att dessa 50 år är ett rekord, men man ska vara medveten om att det också i modern tid finns och har funnits fångar som mycket väl är uppe och nosar på liknande verkställighetstider. Det handlar då, liksom i Lundgrens fall, om tidigare domar i tidiga år som toppas av ett livstidsstraff.

Hinken är äntligen full

Projektet med boken går verkligen inte fort. Det går numera att räkna i år och jag skriver inte varje dag, inte ens varje vecka och för att vara uppriktig vet jag inte om det ens blivit en rad sedan årsskiftet. Ändå finns berättelsen hos mig dagligen. Den lever verkligen och i huvudet har karaktärerna sitt liv och historien utvecklas. I själva verket är den egentligen klar, men jag fortsätter att samla material, både i form av intressanta böcker (den senaste är en självbiografi av livstidsfången Wilhelm Lundgren), fotografier, relaterade ting, gamla skrönor och egenupplevda händelser och situationer. Jag skulle tro att jag har material till en hel serie böcker om jag bara vore mer effektiv.

Strategin att skicka kapitel för kapitel till en god vän har funkat som en spark i arslet. Det sätter lite välbehövlig press på mig och det är inspirerande att få diskutera karaktärer, händelser och historia med någon annan än mig själv. Men nu har det likt förb… gått i stå.

Likväl känns situationen igen. Jag skulle likna den vid att långsamt hälla vatten i en hink. Den fylls sakta och ytvattnet närmar sig obarmhärtigt hinkens kant. Snart är hinken full och för ett ögonblick är det endast vattnets ytspänning som hindrar den från att rinna över. Jag tror att det är där jag befinner mig nu! Jag är åter på gång!

Prygelstraffet

I mitten av 1800-talet avskaffades kroppsstraff som utdömdes av domstol, men prygel levde vidare som disciplinstraff inom Fångvården ända till 1938, även om det sägs ha utövats sista gången på Långholmen 1926.

Runt förra sekelskiftet pågick en debatt huruvida prygelstraffet skulle avskaffas också inom Fångvården medan andra krafter fanns som till och med motionerade i Riksdagen om att återinföra prygelstraffet som påföljd i domstol.

I ”Svensk Fångvårdstidskrift” No 4 från 1908 refereras debatten i dagspressen. Fångvårdens Byråchef Victor Almquist menar att prygel som disciplinstraff är nödvändig men endast under vissa omständigheter. Det ska utdömas vid ”synnerligt svåra ordningförseelser” då det med beprövad erfarenhet visat sig att fångar som inte på andra sätt och med andra bestraffningar kan tvingas till hörsamhet, ”blifva medgörliga inför prygelstraffet”. Han jämför prygelstraffet med den gamla husbondeagan där fången känner sig stå i ett ”personligt lydnadsförhållande till dess föreståndare” och tar bestraffningen som en ”enskild upptuktelse”. Almquist lägger stor vikt vid att prygelstraffet ska ske så gott som omedelbart efter förseelsen för att ”det ännu friska skuldmedvetet” ska uppfatta det som en ”rättvis näpst”.

Däremot tycker Almquist inte att det vore en bra idé att återinföra prygelstraffet som straff utdömt vid domstol. Tiden från brott via dom och slutligen verkställande, skulle vara för lång och därigenom tappa den uppbyggande effekten. Därtill skulle förnedringen av prygelstraffet offentliggöras i och med den offentliga domen och det vore inte önskvärt.

Också Fängelsepredikanten C. Carlman vid Långholmens Centralfängelse ger sig in i debatten. Han lämnar frågan om prygel som disciplinstraff inom Fångvården därhän och fokuserar på återinförandet som straff i lagboken. Efter att ha läst hans inlaga, kan jag inte tolka det på annat sätt än att han inte har något att invända mot prygel som Fångvårdens disciplinstraff.

För unga brottslingar skriver han att ”Jag håller före, att prygelstraff skulle i många fall vara verksamt både som förbättrande och avskräckande straff. Icke blott för våldsdåd, utan äfven för återfall i fräcka inbrottsstölder skulle prygel vara lämpligt.” Pastor Carlman menar att ”det finnes sådana naturer, som ej förstå något annat språk än käppens.”

Om jag blev något förvånad över att en Gudsman är så stark företrädare för prygelstraffet, är jag minst lika förvånad över Major Wollins inställning. Denne man som överlag beskrivs som hård och kall i sitt yrkesutövande som Direktör på Långholmens Centralfängelse, intar en skeptisk inställning till prygelstraffet. Han påpekar att han under sina fem år på Centralfängelset inte utdömt ett enda, även om han inte kan utesluta att det kan komma att ske. Förr var våld mot vakterna relativt vanligt, men menar han att ”nu är behandlingssättet ett helt annat, mera humaniserade, och dylika förseelser förekomma aldrig.”

Enligt Alfred Stern (”Långholmsfångar” s.98) berodde Wollins ”ovilja” att dela ut prygelstraff snarare än humanism på att han missbrukat den rätten och fråntagits den från Fångvårdstyrelsen. Förmodligen syftar Stern på Wollins tid som Direktör på Svartsjö tvångsarbetsanstalt. Stern menar att Wollin inte står rådlös inför förlusten att utdöma prygelstraff. Han sägs ha brukat sin kvarstående rätt att döma till tomcell och mistning av sängkläder desto flitigare.

Jag kan inte hitta några instruktioner eller förstahandsuppgifter om hur pryglingen gick till i praktiken, men Alfred Stern ger en ganska målande bild i ”Långholmsfångar” (s.99) hur det kan ha gått till. Stern bestraffades aldrig själv med prygel och lär inte heller ha fått bevittna det. Däremot är det inte omöjligt att han fått ta del av andras självupplevda bestraffningar. Hans detaljrikedom skvallrar om att beskrivningen inte bara är tagen ur tomma luften eller formulerat utifrån sin politiska agenda och hat mot Fångvården. I rättvisans namn ska också nämnas att det prygelstraff han beskriver ska ha skett efter Wollins pensionering.

Pryglingen sker med en uppblött hasselkäpp i fängelsets badrum. Där hålls den bestraffade fast över en prygelbänk och hasselkäppen slås över den nästan nakna baken. Fången är iklädd endast ett par tunna kalsonger, s.k spökkalsonger. Med en intervall om fyra slag i minuten utdelas slagen och Direktören själv håller i klockan så att takten blir den rätta. Skulle fången förlora medvetandet, slås en spann vatten över honom så att han åter kommer till sans.

Det kan mycket väl hända att en del fångar fruktade prygelstraffet så pass att de aktade sig för att begå sådana handlingar som ledde till att de utsattes för det. Frågan är om det hjälpte dem att bli laglydiga medborgare? Min erfarenhet säger mig att andra inte hade impulskontroll nog att låta bli att begå handlingar som ledde till prygelbänken. De straffimmuna skulle säkert om de ställdes inför en läkare, få diagnoser med allsköns bokstavskombinationer och personlighetsstörningar. Så ser det ut idag på våra fängelser och lär ha sett ut så också för drygt hundra år sedan.

En av karaktärerna…

Obbe

Redan från början är det tänkt att en av karaktärerna är en hund med en speciell roll i berättelsen. Vad passar då bättre än en Dansk Svensk Gårdshund eller Skånsk Råttehund som den kallades under den här tiden då det hela utspelas.

Självfallet kommer jag att plocka karaktärsdrag från vår tidigare gårdshund, Nessie och vår nuvarande, Obbe.

Reglementsvidriga kontakter

Klicka för att komma åt FULLTEXT01.pdf

Det dyker upp en bok som jag inte får tag i men internet är så fantastiskt att jag får tag i avhandlingen som den grundar sig på! Vad är det då som intresserar mig så? Det är en arbete som heter ”Fångsamhället som inte skulle finnas” och handlar om cellfångar under perioden 1890-1920 och deras olika strategier att motverka den totala isolering som var tanken med straff i ensamcell.

Det här omfattar ju den period som min egen historia utspelar sig, så det är nog ingen vild gissning att jag måste ladda ner den och läsa den. Avhandlingen är välskriven och intressant också på det sättet att författaren till stor del använt sig av samma källor som jag själv använder. Vi kunde mycket väl ha fått kämpa om samma böcker på Stadsarkivet. Båda har vi läst gamla rapporter och förhörsprotokoll från Långholmens Centralfängelse från den aktuella tiden. Vi har båda läst de tre Amaltheamännens fångbiografier och Bruno Poukkas ”Den gröna ön”. Gunnar och Staffan Rudstedt används också. Staffan har jag dessutom personligen haft kontakt med och fått hel en del värdefull information från. Också en del andra källor är bekanta och finns i min egen samling.

Jag har också fått en del lästips på källor som jag själv varken läst eller hört talas om. Tack för det!

Det riktigt intressanta som jag insett av att ta del av ovannämnda källor och inte minst denna avhandling som renodlar perspektiven, är hur mycket som kan kännas igen från den dagliga Kriminalvården trots att förutsättningarna på många sätt skiljer sig åt från de hundra år som gått. Visst är cellstraffet borta sedan länge, men behovet för fången att vidga sin värld kvarstår ändå. De fortsätter att försöka manipulera bevakningen, smuggla otillåtna varor och simulera somatiska och mentala åkommor för att skaffa sig materiella fördelar. Kanske är det bara mänskligt om man befinner sig i den rollen. Därför ligger det mer än det tillsynes inskränkta råd jag fick under mina första dagar i Kriminalvårdens tjänst för mer än trettio år sen; ”Lita aldrig på en tjyv!”

Den korrupta Vaktkonstapeln är ett känsligt ämne som man gärna önskar hörde till historien och den tid då anställningsförhållanden och lön var riktigt usla. Sentida händelser har tyvärr visat att så inte är fallet. Se bara blogginlägget om När verkligheten överträffar dikten eller de årliga romanser som sker mellan vikarierande kvinnliga vårdare och fångar. Trots detta vill jag ändå hävda att ren korruption är relativt ovanlig.