Klicka för att komma åt FULLTEXT01.pdf

Det dyker upp en bok som jag inte får tag i men internet är så fantastiskt att jag får tag i avhandlingen som den grundar sig på! Vad är det då som intresserar mig så? Det är en arbete som heter ”Fångsamhället som inte skulle finnas” och handlar om cellfångar under perioden 1890-1920 och deras olika strategier att motverka den totala isolering som var tanken med straff i ensamcell.

Det här omfattar ju den period som min egen historia utspelar sig, så det är nog ingen vild gissning att jag måste ladda ner den och läsa den. Avhandlingen är välskriven och intressant också på det sättet att författaren till stor del använt sig av samma källor som jag själv använder. Vi kunde mycket väl ha fått kämpa om samma böcker på Stadsarkivet. Båda har vi läst gamla rapporter och förhörsprotokoll från Långholmens Centralfängelse från den aktuella tiden. Vi har båda läst de tre Amaltheamännens fångbiografier och Bruno Poukkas ”Den gröna ön”. Gunnar och Staffan Rudstedt används också. Staffan har jag dessutom personligen haft kontakt med och fått hel en del värdefull information från. Också en del andra källor är bekanta och finns i min egen samling.

Jag har också fått en del lästips på källor som jag själv varken läst eller hört talas om. Tack för det!

Det riktigt intressanta som jag insett av att ta del av ovannämnda källor och inte minst denna avhandling som renodlar perspektiven, är hur mycket som kan kännas igen från den dagliga Kriminalvården trots att förutsättningarna på många sätt skiljer sig åt från de hundra år som gått. Visst är cellstraffet borta sedan länge, men behovet för fången att vidga sin värld kvarstår ändå. De fortsätter att försöka manipulera bevakningen, smuggla otillåtna varor och simulera somatiska och mentala åkommor för att skaffa sig materiella fördelar. Kanske är det bara mänskligt om man befinner sig i den rollen. Därför ligger det mer än det tillsynes inskränkta råd jag fick under mina första dagar i Kriminalvårdens tjänst för mer än trettio år sen; ”Lita aldrig på en tjyv!”

Den korrupta Vaktkonstapeln är ett känsligt ämne som man gärna önskar hörde till historien och den tid då anställningsförhållanden och lön var riktigt usla. Sentida händelser har tyvärr visat att så inte är fallet. Se bara blogginlägget om När verkligheten överträffar dikten eller de årliga romanser som sker mellan vikarierande kvinnliga vårdare och fångar. Trots detta vill jag ändå hävda att ren korruption är relativt ovanlig.

Mitt senaste fynd från fängelsevärlden. Visselpipor från Växjö gamla Länsfängelse. Jag vet inte riktigt hur och när de användes. Inte heller en gammal kurskamrat som arbetat på Anstalten Växjö visste något om visselpipor. Då har han ändå ett seriöst och väl dokumenterat historiskt intresse av fångvårdens historia. Alltså är de, föga överraskande, äldre än 1991 då vi gick Kriminalvårdens grundutbildning.

En numera pensionerad kollega som kommer in då och då för att avverka några timmar för att dryga ut pensionen, vill minnas att det användes visselpipor på Halls C-avdelning 1970 när han började sin bana inom verket. De ska ha använts för att signalera för mat och avmarsch till arbete. Han utesluter inte heller att de kunde användas som larmsignal för att påkalla uppmärksamhet vid tex slagsmål eller rymning.

Nu ett par dagar efter den första publiceringen av detta inlägg, får jag ytterligare bekräftelse på att det använts visselpipor på Hall. 1968 ska de också ha använts på de stora normalavdelningarna (A, B och C) när inlåsning ska påbörjas.

Även på OBS-avdelningen (numera ISOL) användes de, men då enbart som ett larm.

Till skillnad mot vad man tror sig veta om gamla tiders fångvård, så fanns det sanna humanister. Åtminstone är det den bilden som Ulrik Leander vill ge sitt eftermäle i sina memoarer.

Leander började sin fångvårdsbana som lärare på Långholmen 1890 och blev kvar där till 1899 då han tillträde tjänsten som Direktör på Länsfängelset i Karlskrona.

Återigen får jag värdefull information om stort som smått om en värld som på vissa sätt känns igen men är främmande på andra.

Det är intressant när nämnda personer från andra källor dyker upp som vore de gamla bekanta. Det är Pastor Carlman, blivande Långholmsdirektörerna Harling och Axi, Överstelötnant Berencreutz och Major Palm. Också ett lägre befäl omnämns; Sergeant Caesar som förklarat för den unge läraren att det finns två metoder att få ut en överspelande fånge ur en cell. Det var den våta och den torra metoden. Vid den torra rusade en stor och stark Vaktkonstapel in med lämpligt huvudskydd och övermannade den vilde fången. Till sin hjälp följde ytterligare konstaplar efter honom i den trånga dörröppningen. Den våta metoden gick ut på att ansluta en slang till vattenledningen och med en kraftig och kall stråle kyla ner honom tills han blev hanterbar.

Även det som inte skrivs är intressant! Leander nämner ju åtskilliga av de tidigare och senare Direktörerna på Långholmen, men han nämner inte med en antydan den Långholmsdirektör som var samtida kollega med honom; Axel Wollin. Om min bild av Wollin är riktig, så skiljer sig Leanders och Wollins bild på Fångvård och humanitet sig åt så till den milda grad att de inte kan ha haft mycket till övers för varandra.

År 1900 genomfördes en avrättning på Länsfängelset i Karlskrona. Det var en yngling på dryga tjugo år som genomfört ett rånmord. Denne Sallrot, som han hette, ångrade sitt brott djupt och hade sedan tidigare inga kriminella meriter. Enligt Leander kände den större delen av personalen på fängelset stor sympati för den unge dödsdömde och när bilan föll förblev inte många ögon torra, inte ens på skarprättare Dalman.

En episod som jag hoppats vara omnämnd i boken är Leanders möte med Amaltheamannen Anton Nilsson i Karlskrona. Nilsson själv omnämner ett sådant möte i sin bok ”Dömd till döden för Amalthea”. Leander beskrivs som sympatisk och ska ha kommit in i Nilssons cell, bockat sig lätt och tryckt hans hand med orden: ”Jag högaktar er”. Om det gått till på det sättet kan man ifrågasätta och att få den andra partens bild hade varit intressant.

En viktig klarhet som Leander gett mig genom dessa memoarer är att det fanns en stor tro på att skola fångarna, inte endast i religösa spörsmål, utan också i de värdsliga. En annan att lärarna också hade en hel del administrativa uppgifter på fängelset och tjänsten var en merit till andra och högre tjänster inom Fångvården. Leander gick efter nio år som lärare på Långholmen till Direktör på Karlskrona.

Från 1909 satt han som riksdagsman i andra kammaren för Frisinnade landsföreningen, som senare blev Folkpartiet. Där kämpade han bland annat för avskaffandet av dödsstraffet som han känt av inpå huden när han administrerat och bevittnat avrättningen av Sallrot på Karlskrona Länsfängelse.

Han var en av grundarna till Svenska Fångvårdssällskapet och satt under många år som dess ordförande.

Ulrik Leander avlider 1938.

Från och med 1974 års reform framställdes 1939 års logotyp med blå botten på uniformsknapparna. Det är dessa knappar de här attiraljerna efterliknar.

Idag kom det senaste tillskottet till samlingen. Det är manschettknappar med den gamla logotypen som användes 1939-1989. Efter 1974 års reform började ”borgen” bäras mot en blå botten på knappar. Jag tvivlar på att de ingick i den vardagliga uniformeringen utan att de kan ha varit någon form av presentprodukt som gavs bort under lite festligare former.

Att vara samlare är en form av beroende. Hur kan jag annars förklara min uppspelthet av mitt senaste fynd på Tradera? Jag samlar ju på Fångvårdsprylar och för mig är det inte endast att få äga ytterligare en pryl (ja, du hör ju hur missbrukaren i mig försöker urskulda sig!!), utan den sätter också igång en nyfikenhet på historien runt. Vem har ägt den? Var jobbade han? Vad har de varit med om? Hur användes den? När?

Märket sattes med den bakomsittande nålen fast på Fångförarens kläder. Ofta skedde transporterna med allmänna färdmedel och Fångförarna var inte sällan civilt klädda.

Modellen för märket är från 1928 och kännetecknas av slingan med törne runt om. Notera att taggarna är riktade inåt, vilket skulle symbolisera straffet för de som hålls innanför och till skydd för de utanför.

1939 utgick m/1928 som Fångvårdens logotype då törneslingan ansågs otidsenlig med sin straffande symbolik och inte längre representerade de nya strömningar som börjat påverka Fångvården. Törneslingan byttes ut mot en slinga av rep som kom att användas till 1989 då hela loggan byttes ut mot ”purjolöken”.

Även om logotypen för m/1939 användes till 1989, så gjorde inte fångförarmärket det. Uppgifter tyder på att det slutade användas på 1950-talet. Det kan bero på att man började använda uniform under transporter och det då blev tydligt på det sättet att man var under tjänsteutövning och märket då överflödigt.

Huruvida transportpersonal ska bära uniform eller i civila kläder har varierat också under min tid, men nu är det återigen uniform som gäller.

En viktig inspirationskälla till min berättelse är bilder. Exteriöra bilder är inget stort problem att få tillgång till, men det är svårare med vissa interiöra. När jag läste Bruno Poukas delvis självbiografiska, delvis svavelosande och ivrigt smutskastande av Fångvården i allmänhet och Långholmen i synnerhet, skildrar han en sk ”källarresa”. På Långholmens Centralfängelse fanns källarceller som användes fram till 50-talet. Dessa celler användes som extra bestraffning när vanlig isolering uppe på flyglarna inte var straff nog. De kallades också ”dårceller” och kan tänkas ha använts på utåtagerande psykiskt sjuka fångar.

Självklart vill också jag skildra en källarresa, men jag vill ju veta hur dessa källarceller såg ut för att kunna göra det på ett trovärdigt sätt! Jag får hjälp från ett oväntat håll…

Bo Widerberg spelar in filmen om den amerikanske fackföreningskämpen Joe Hill, född som Joel Hägglund i Gävle, som avrättades i Salt Lake City 1915. Den spelas in i USA men redan efter några veckor blir det problem och inspelningen avbryts. Dock avslutas inspelningen i Sverige efter att man lyckats hitta lämpliga inspelningsplatser bla på Långholmens Centralfängelse. Som av en händelse sitter Joe Hill (Tommy Berggren) inlåst i en av källarcellerna.

En intressant detalj som berör inspelningen är den amerikanske fångvaktaren som är väldigt närvarande vid Joe Hill i dödscellen. Han spelas av en riktig svensk Vaktkonstapel som inte kan ett ord engelska och vägrar att lära sig några sådana repliker. När man vet det och ser sekvenserna så ser man att hans repliker uttalas när han vänt sig bort eller är ur bild.

För snart tjugo år sedan utgjorde insmuggling av telefoner, sprit och andra droger ett stort problem på Hall. Senare dömdes en vårdare för grovt tjänstefel, grovt narkotikabrott mm till sju års fängelse och avsked på grått papper. Jag har nu roat mig med att läsa både dom, förundersökningsprotokoll och diskret hört mig för hos kollegor som jobbade med honom för att låta mig inspireras med detaljer och drivkrafter för detta brott och svek. Jag hoppades och trodde att jag skulle få fatt i något som skulle komplicera bilden något.

Märkligt nog tycks det handla om en medelålders man som med vett och vilje kastar sig själv rakt in i armarna på Sveriges mest belastade fångar. När han märker att kraven ökar är det redan för sent.

Min karaktär måste göras mer komplicerad än verklighetens xx och upprinnelsen mer intrikat för att verka trovärdig!

1940 slog Anstalten Hall för första gången igen sina portar bakom de fångar som var dömda till ”internering”. Det var en påföljd som tillämpades på psykiskt normala men notoriska återfallsförbrytare och innebar ett minimistraff på 1-12 år. Inget maxstraff angavs. Det var interneringsnämnden som bestämde när de skulle friges. Interneringsstraffet praktiserades 1927-1981. När undertecknad själv började i kriminalvården 1988 fanns det fortfarande fångar som var dömda till internering, men de var få och höll på att fasas ut.

Proceduren för en internerad var att han som nydömd anlände till Norrköpings Centralfängelse. Där skedde en gallring och de farliga blev kvar medan de lämpliga skickades till Halls fasta avdelning. Här tilldelades de arbete med tvätt, panncentral eller kuverttillverkning. De som sen visade sig pålitliga fick flytta utanför muren till två paviljonger några hundra meter därifrån, ”hel- och halvöppna”. De sysselsattes i jordbruket som var intakt efter Åkerbrukskolonien, en uppfostringsanstalt för vanartiga pojkar. De kunde också sysselsättas i skogsbruk, trädgårdsarbete mm.

Det första Hall bestod av de byggnader som syns på bilden, men också nämnda hel- och halvöppna samt en mängd bostäder för personal, lagård, stall, smedja, såg m.m. De flesta av dessa externa byggnader är ett arv från Åkerbrukskoloniens tid. Hel- och halvöppna finns kvar men används inte. De har börjat förfalla ganska rejält. Till för några år sen användes de för att öva Halls personal, ibland också andra anstalters, i insats- och brandövningar. De har också använts som personalbostäder. Jag bodde själv på halvöppna en sommar i början på 90-talet när jag var mellan två bostäder.

Tanken var att det skulle byggas en ”tvillingavdelning” till den befintliga paviljongen innanför muren. Som synes är ringmuren väl tilltagen och utrymme lämnat för en likadan byggnad. På Hall finns fortfarande ritningar på hur det var tänkt. Andra världskriget kom emellan och planerna lades på is. Det kom att dröja ända till slutet av 50-talet innan någon utbyggnad kom till stånd. Då byggdes B- och C-avdelningarna, men utanför de ursprungliga murarna. Hall förses nu också med ett kulvertsystem så att all persontrafik kan ske under jord.

Till Hall var var också sinnessjukeavdelningen Håga knuten. Den ligger någon kilometer nedåt nynäsvägen och är sedan ett par år nedlagd för kriminalvårdens räkning, men har likt en fågel Fenix återuppstått i Statens institutionsstyrelses regi (ungdomar som kommit snett, vanartiga pojkar?)

Inför rivning

Under året 2019 planeras fasta paviljongen att rivas, förberedelserna är långt gångna. Där ska byggas en modern avdelning med ca 120 platser. När det är färdigt är tanken att bygga ytterligare två nya avdelningar i den storleksklassen för att ersätta B och C som då rivs.

Pågående rivning

Halls första direktör i fångvårdens regi var Gunnar Rudstedt. Han blev kvar i drygt ett decennium innan han axlade samma roll på Långholmen.

Följande uppräkning av Halls direktörer/styresmän och kriminalvårdschefer är nog inte komplett och angivet årtal anger ett år som respektive innehade posten, inte nödvändigtvis när han/hon började eller slutade.

Direktörer:

Gunnar Rudstedt 1940

Gunnar Marnell

Erik Lagheim 1969-1970

Gunnar Engström 1970

Anders Lindholm 1975

Ulf Sörbin 1988

Gunilla Ternert 1990

Stefan Björk 2002

Per-Åke ”Pelle” Palmqvist 2005

Elisabeth Anestad 2011

Mats Ehn 2019

En mycket intressant detalj som kan vara värt att sätta ljuset på är Vaktkonstaplarnas arbetstider och arbetsuppgifter. Att få tag på ett schema eller dokument som gör det möjligt att rekonstruera ett sådant vore en guldgruva för att bringa klarhet i den saken. Därför hör jag mig för hos Kriminalvårdens arkiv i Norrköping för att se om de har några dammiga vaktlistor som kan intressera mig. Just vaktlistor, som vi fortfarande för inom Kriminalvården, innehåller åtminstone numer uppgifter på vem som tjänstgör, vilken tjänst för dagen, arbetstider, fridagar, antalet fångar på avdelning, tillkomna och avgångna. Jag får till svar att allt sådant skickades till Riksarkivet i Stockholm för några år sedan. På Riksarkivet och Stadsarkivet finns det dock inget sådant. En hjälpsam arkivarie på Stadsarkivet tycker att det är märkligt att de är spårlöst försvunna och misstänker att de mot alla direktiv inte är registrerade, utan kanske ligger och skräpar i en omärkt hög eller möjligen är felregistrerade och därför inte går att hitta. Det verkar som om jag får ge upp när jag drar mig tillminnes att det i en inglasad monter på Långholmens museum sitter en uniformerad docka med en liggare i sin hand. Hade jag inte till och med tagit ett kort? Jodå, efter en del bläddrande i mobiltelefonen hittar jag bilden och när jag förstorar den ser jag att det faktiskt är en vaktlista och årtalet är 1911! Den enda vaktlista från Långholmens Centralfängelse eller från Långholmen över huvud taget som går att hitta är från den tid som jag studerar. Bingo!

Då återstår bara att få tillgång till museiföremålet. Man kan inte få ett värre svar än ett ”nej” resonerar jag och och ringer till Långholmens Hotell och Vandrarhem som handhar det lilla museet i det gamla Kronohäktet. Jodå det skulle gå bra att sitta på plats och bläddra i dyrgripen.

Där står de tio Vaktkonstaplarna uppradade som såg till att ruljansen på Centralfängelset fungerade för över hundra år sen. Det var Persson, Wulff, Lundgren, Franzén, Berg, Hedbom, Hellman, Lindsjö och Eriksson. Eftersom Centralfängelsets dagcellflyglar var två stycken, så fördelades de på de tio Vaktkonstaplarna enligt ett rullande schema på flyglarna. Därför fanns tjänsterna i dubbel uppsättning. Någon tjänstebeskrivning av vad som skulle göras på de olika tjänsterna har jag ännu inte funnit, förutom i allmänna ordalag. Med hjälp av namn som korridorvakt och fånggårdsvakt behövs det inte mycket fantasi att grovt begripa vad det handlar om. Det tycks ha varit strikt reglerat vilken tjänst som skötte räknandet av fångar, eller åtminstone vilken som skulle notera och signera i vaktlistan vid fastställda tider. Med hjälp av detta har jag kunnat sluta mig till vem som jobbat dag eller natt. Den 2 januari är Lundgren ”1:a reserv” och signerar räknandet kl. 8 e.m, dvs kl. 20.00 på kvällen, för båda dagcellsflyglarna. Detsamma gör ”2:a reserv” Lindsjö kl. 2 f.m, alltså kl. 02.00 på natten, också det för båda flyglarna. Under dagtid signeras flyglarna var och en för sig av Vaktkonstapel på respektive flygel. ”Diverse” tycks vara som det låter och utgjorde någon slags resurs som kan användas där behov uppstår. Ibland har innehavaren av ”diverse” signerat räknandet, oftast inte. Kanske används han också på nattcellsflyglarna, i verkstäderna och på det intilliggande Kronohäktet? Det skulle behövas vaktlistor från dessa ställen för att svara på det. ”Inre porten” torde vara portvakt vid Centralfängelsets entré vid den sk Gallervakten eller vid en port innanför den. Den signerar aldrig något i vaktlistan.

Om nu ”reserv 1” och ”reserv 2” gör nätterna, ”diverse” utgör en resurs för hela fängelset och ”inre porten” sitter någon annanstans, innebär det att sex Vaktkonstaplar, fördelade på två flyglar, servar 200 fångar på dagcellsflyglarna. Det fanns nu också befäl som säkert hjälpte till, men de återstår att kartlägga mer noggrant.

Eftersom de så noga redovisat antalet fångar vid varje räkningstillfälle, sex gånger per dygn, kan man lätt se hur beläggningen såg ut och hur den förändras över dygnet. På kvällen den 2 januari sitter 90 fångar på nordöstra flygeln och fördelningen är ganska jämn mellan de tre våningarna, eller bottnarna som man sa till vardags. På nordvästra satt det 83 st. Kl. 9 noterar 4:e korridorvakt Hellman på nordöstra att fånge No 333 Blomberg lämnar dagcellsflygeln för att placerad i gemensamhet på en av nattcellsflyglarna. Han har då gjort sina tre år i ensamcell. Kl. 17.00 noteras att en fånge på nordvästra byter cell och våningsplan från tredje till den andra botten.

Tyvärr går det inte att säkert utläsa vilka arbetstider bevakningen, Vaktkonstaplarna, hade, men 1:a och 2:a korridorvakt finns på plats kl. 06.25 för att notera och signera fångantalet. Enligt ”Dagordning för straffångar å Långholmen” börjar dagen klockan 5.30 med uppstigning mm. Kl. 20.00 gör nattvakten sin notering. Min gissning är att den normala arbetstiden dagtid var före 05.30 till 20.00 och nattetid 20.00 till 06.25 för att tiderna skulle överlappa varandra för avlämning från dag till natt och vice versa samt ha tillgång till mer personal vid morgon- och kvällsrutinerna. I tidens fackförbunds tidning återkommer ständigt frågan om att begränsa veckoarbetstiden till 70 timmar!

En skrämmande slutsats som jag drar efter att ha dykt ner i de här dokumenten är att de inte hade några schemalagda fridagar. Först tänkte jag att de som hade fridagar bara inte noterades då de inte tjänstgjorde, men så är det inte. Schemat rullar på de här tio gubbarna och när de gått igenom alla de tio tjänsterna med avslut vid ”inre porten”, börjar de om som 1:a korridorvakt nästa dag. Sannolikt fick de nöja sig med de lediga timmar som erbjöds före och efter nattjänstgöring som 1:a och 2:a reserv. Ledig under den här tiden på Långholmen är en sanning med modifikation då den lägre bevakningen inte fick lämna fängelseområdet utan lov och förväntades inställa sig vid behov. Min förhoppning för att det inte ska ha varit alltför eländigt för de här tidiga kollegorna, är att de åtminstone fick vara lediga som ”diverse” ,var tionde dag, om inte Fångvården krävde deras tjänster. Hoppas att de då kunde ta en sovmorgon och få umgås med familjen.

Fortsätt läsa ”Arbetstider för de blå”