Projektet med boken går verkligen inte fort. Det går numera att räkna i år och jag skriver inte varje dag, inte ens varje vecka och för att vara uppriktig vet jag inte om det ens blivit en rad sedan årsskiftet. Ändå finns berättelsen hos mig dagligen. Den lever verkligen och i huvudet har karaktärerna sitt liv och historien utvecklas. I själva verket är den egentligen klar, men jag fortsätter att samla material, både i form av intressanta böcker (den senaste är en självbiografi av livstidsfången Wilhelm Lundgren), fotografier, relaterade ting, gamla skrönor och egenupplevda händelser och situationer. Jag skulle tro att jag har material till en hel serie böcker om jag bara vore mer effektiv.
Strategin att skicka kapitel för kapitel till en god vän har funkat som en spark i arslet. Det sätter lite välbehövlig press på mig och det är inspirerande att få diskutera karaktärer, händelser och historia med någon annan än mig själv. Men nu har det likt förb… gått i stå.
Likväl känns situationen igen. Jag skulle likna den vid att långsamt hälla vatten i en hink. Den fylls sakta och ytvattnet närmar sig obarmhärtigt hinkens kant. Snart är hinken full och för ett ögonblick är det endast vattnets ytspänning som hindrar den från att rinna över. Jag tror att det är där jag befinner mig nu! Jag är åter på gång!
Det hände på kåken 